Fast det har varit en sådan otroligt vacker dag så har jag gått runt här hemma i en dimma. Att vara på begravning är nog en av dom jobbigaste tillställningar man är med om och idag märker jag att min kropp är helt slut.
Redan det att du skall till kyrkan på en begravning känns som det skulle ta hela kraften och då du stiger in i dörren och möts av den vita kistan och du vet ...det finns ingen återvändo .....då går nog dom sista krafterna från din kropp.
Märker att jag idag inte alls kunnat koncentrerat mig på något utan alla mina tankar snurrar kring Satu och hennes kära familj och förstår inte meningen med allt detta vad som döden för med sig. Det som nog är det jobbigaste det är nog det att du vet att det är definitivt slut nu.....jag kan inte mera texta eller ringa min vän och höra hur hon mår, jag kan aldrig mera träffa henne osv....det är slut nu.
Vågar inte ens tänka hur de skulle kännas att måste ta farväl av sitt eget barn....skulle nog rasa samman som ett korthus och vet nog inte hur jag mera skulle kunna resa mig upp.
Men i alla sorg och alla mina snurrande tankar så har vi faktiskt haft en liten ljusglimt idag här hemma.....jag fixade nämligen fastlagsbullar åt oss. Så ni kan gissa att vi gottat oss med mycket grädde och sylt som fyllning.
Till slut vill jag tillägga några rader....att fast hur jobbigt det än är att gå på en begravning så ger det ett otroligt viktigt budskap.....blev igen påmind om hur skört livet är och nu igen inser hur lycklig jag skall vara för varje dag jag får vakna och börja en ny dag.
Kram till er alla och var lycklig åt allt vad livet bjuder på för vi vet alla det kommer en dag så vi måste lämna detta.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar