Alla behöver sällskap

Hur kan det kännas så här....det är faktiskt lite pirrigt. Har jobbat  över 6 1/2 år på Grace och vet ni vad...det känns lite som jag skulle börja på ett nytt jobb på måndag. Tänk att 4 månader borta från jobbet kan ge sådana känslor. 

Skll bli så spännande och roligt och få träffa allihopa igen...fast det är en stor båt med stor personal så umgås man ju ändå en hel vecka tillsammans så man blir som en familj. Sen är jag ju lite fundersam om mitt knä verkligen håller hela veckan...men onödigt och stressa över det nu ...försöker nu till börja med på måndagen gå över landgången.

Jag meddelade idag mina förmän att jag äntligen är på väg på jobb och att min skidresa blev lite längre än vad jag hade räknat med...hade nog bara planer och vara en vecka på skidresa. Men " resan " blev så lång att till och med snön hann smälta och jag kom tillbaka hit till Himos och simma istället för att skida och till på det som lycklig stugägare här.

Skall nu sista veckoslutet som jag är ledig före jobbet ladda mina batterier i Himos...som sagt familyn är i Åbo och jag tog pappa med och måste erkänna att jag är lite fundersam om jag verkligen får laddat mina batteri alls nu då han är med. Han har så dåligt att gå och svårt att stiga upp då han suttit.

Då vi kom hit så blev han en stund ute och sitta och jag for in och börja greja..jag for sen upp till övre våningen och fixa och fundera att vart blev han , att varför kommer han aldrig in. Så jag for ner och se och då sitter han ännu ute på trappan och inte slipper upp, så jag försöker  få han upp . Då han väl slipper upp och stå så kom han in och så satte han sig ner igen ....så nu har han suttit från kl 15 till 23.30 på samma stol....nu kommer han knappast att slippa upp från stolen.

Nu har min uppgift varit hela dagen att påminna han om att gå på toaletten, att få i sig vatten , mediciner, mat. Jag tro nog jag får glömma att få mina egna batterier laddade ..verkar som dom kommer vara helt slut då jag är tillbaka till Åbo.

 Han behöver någon som verkligen kollar han 24/7. Men det är på sätt och vis bra att han  är med  nu detta veckoslut och jag antecknar allt så  har jag mycket att berätta sen då det blir palaver med ledningen i hemvården ...då fan slår jag näven i bordet och säger som det är att pappas plats  är absolut  på ett boende. 

Att varje dag sitta ensam hemma gör inte gott för ingen människa ...alla behöver lite sällskap runtomkring sig och det är inte meningen att jag skall hitta på saker åt min pappa hela tiden , jag har också ett eget liv som jag vill leva.

I alla fall så for han äntligen nu och sova och jag tänker sitta uppe länge helt ENSAM och bara njuta av bastu,björkdoft , tystnad och den mysiga  stämning som denna stuga ger mig. Som jag skrev då jag såg den första gången så visste jag direkt att den är min och lovar att denna stuga har en sådan god energi...direkt då jag kommer hit öppnar dörren så känner jag det.


 Helt otroligt att mitt äventyr i april i Himos slutade så här lyckligt. Att ha en plats som vi vet att vi kommer tycka så  mycket om här .