Känner mig som en tryck kokare som är fem före att explodera efter vad jag var med om sista dagen på arbetspasset. Skulle inte ens i min vildaste fantasi trott att det kunde hända....men tji fick jag.
Det jag skall berätta om handlar om min pappa...nu kanske många tycker att varför skall jag skriva ut detta här på min blogg men jag vill med detta få fram hur jobbigt det verkligen kan vara för oss anhöriga då föräldrarna blir gamla , sjuka och dementa.
Visst är det säkert jätte jobbigt för personen själv ( i detta fall min pappa) som ser att han inte kan göra saker som förut och minnes luckorna blir flera och flera. Men det är nog mera jobbigare för oss omkring som skall sköta hela komersen.
Detta jag skall berätta om hände på söndag kväll....jag började ha arbetsveckan över (byter måndag kväll) och det började kännas att man hade gett allt för denna arbetsvecka och krafterna började ta slut. Vi har vårt mottaningsområde i olika aulor då vi avgår från Åbo och då jag lugnt kommer till min aula så trodde jag fan att jag såg i syner.....vem sitter inte där i sin rullstol ensam...jo....PAPPA.
Så här var nog säkert mitt ansiktsuttryck då jag såg honom sitta där i alulan.
Jag trodde jag skulle bli tokig...känslan då man blir chockad och så otroligt arg varvat om varannat ...går inte och beskriva i ord. Han hade alltså kommit ensam ut på kryssning utan någon med sig som hjälpande hand och ingenting med sig förutom sin plånbok. Han hade bestämt sig för en kryssning och då det börjar snurra i huvudet på en dement så skall det ske direkt. Vi har sagt att han inte får komma eller gå någonstans ensam men ibland är det som att prata med en tre åring.
Tror ni att han kommer ihåg vad vi säger åt han ...nej de gör han ju inte.
Han har pratat om det förut att han skall komma på kryssning men det har inte blivit av för han har så otroligt svårt att gå....men nu hade han smitit iväg hemifrån ensam med sin rullstol. Bytt två bussar och köpt kryssningsbiljett och kom på kryssning. Sitter här och darrar av ilska då jag skriver detta...jag var nog så arg så tårana spruta då jag försökte lugna ner mig ombord på Grace.
Skulle ju jobba hela följande dag och försök nu koncentrera sig på jobb då man vet att dementa pappa är med ombord och som sagt har så svårt att röra sig. Inte hinner ju jag springa och kolla hur han har det . Inte hade han ju någon medicin med heller som han tar regelbundet morgon och kväll ...dom hade han ju lämnat hemma. Sen hade han ju inte ätit något på hela måndagen då jag frågade...för han hade inte hittat till någon matplats.
Så här såg jag nog ut då jag kom till min hytt och släppte ut alla känslor på söndag kvällen.
Han kom ju ihåg att jag slutar jobba på måndag kväll så han skulle komma med oss hem då Grace kom till Åbo för Mikko kom och möta mig. Men jag sa åt pappa att han måste klara sig själv att gå iland för jag hade arbetstid ännu då båten kom i land.
Sen hade han ju köpt åt sig % dricka ( vete se tusan hur han orkat upp till taxfree och shoppa) men är man så sugen på alkohol så orkar man nog vad som helst. Då löper nog till och med benen som annars är stela. Min pappa har alltid druckit mycket ..därför är jag skitglad att jag själv lämnat alkoholen.
Då jag själv kom ut från båten såg jag att han satt där i rullstolen och så frågade jag hur det hade gått för honom att komma ut....det hade ju gått så som jag gissade ....han hade fallit omkull då han hade lett sin rullstol. Både gubben, rullstol och flaskorna hade flygit så två vakter hade fått hjälpa han ut....men det ända han var glad åt var at ingen flaska hade gott sönder. Måste erkänna att det inte börjar vara roligt mera att vara den snälla ,omtänksamma dottern som tar hand om sin egen pappa.
Det börjar nog verkligen ta på krafterna. Det var en som sa åt mig några goda råd....om jag inte snart börjar tänka på mig själv så är det jag som snart faller ihop. Min pappas hälsa blir bara sämre och sämre och jag bara mera utbränd. Plus att jag skall orka med jobb , familj,vårt hem och mig själv.
Nu ser jag med blandade känslor på vår mysiga minisemester upp till Björneborg i fredag. Att hur skall jag kunna vara i lugn och ro då jag vet att han kan smita fast vi har skötaren som går där.....för att inte tala om då jag/vi snart åker till Usa....kommer jag alls att få ro i kroppen då jag är där en månad . Vår vän i Pargas sa att hon ställer upp och passar han så vi får njuta på vår resa om vi inte får han på tillfällig vård då vi far.
Sen kommer jag nog måste börja på allvar försöka få en plats åt honom på något hem/avdelning innan jag flippar helt. För jag vill absolut inte se att han flera gånger kommer ensam och kryssar då jag är på jobb. Detta får banne mig vara första och sista gången
Vi har tuuuusen gånger sagt åt honom att vi gärna kommer och kryssar med honom och är hjälpredor ....men denna gång passade det inte för Mikko så då bestämde han att han åker själv.
Jag ger en stor kram åt er alla som på ett eller annat vis kämpar med en massa olika känslor som snurrar er kropp och knopp...det kan vara av en massa olika orsaker...men vi tar oss nog igenom detta ......bamsekram åt oss alla. Vi klarar det!!!!!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar