Hur mår vi i allt kaos

Först tackar jag till alla som på Facebook gav många många goda råd och kämpe ord mitt i detta kaos. Det behövs och jag märker att det gav en bra spark i baken att få en massa bra råd.Nu skall jag börja ta slag i saken på allvar.

Sen är det ju skönt att ha en massa medsystrar/bröder som är i samma situation och man kan dela med sig av sina problem  åt varandra.

På tisdagen då jag vaknade så ringde jag och berätta situationen åt hon som har hand om denna region att pappa varit ut på äventyr.


Det kom en massa olika förklaringar från damen i luren då jag sa att nu MÅSTE vi börja hitta på en lösning åt detta problem då han smiter iväg.
Det var än det ena och än det andra och vi måste ha en palaver och läkaren skall med och kanske det sku provas några andra mediciner.... tills jag med barsk röst och jävligt STORA BOKSTÄVER sa åt henne att :

-Att förra palavern vi skulle ha blev aldrig av och nu ser du till att det blir en palaver så fort som möjligt...punkt och slut.

-Ja då började hon förklara att hon är borta tre veckor så vi måste se sen efter det.

-Svarade att direkt hon kommer tillbaka så får hon fixa ett datum och se till att palavern blir av NU och inte i höst och inte nästa år...nej utan NU!!!

Jag vet ju att det inte är hennes fel som sitter i andra ändan av luren men vet ju inte åt vem annan jag skall höja rösten så jag får det och framskrida denna sak.

Sen förklarade jag att dom verkligen nu måste kolla lite extra med pappa för vi kommer nu i slutet av veckan vara långt från Åbo så vi kan inte bara så där hur som helst söka han om han irrar på här i Åbo.

Vi diskuterade nog helt sakligt för det hjälper inte att jag står och gallskriker i luren och är röd som en tomat...som sagt jag vet att det inte är deras fel...skötarena har nog det inte lätt dom heller ...utan rent sagt ett helvete har  dom. 

För lite personal , tidsbrist m.m.... med andra ord dom är ju helt överbelastade av jobb.

Visst blir man orolig... vart håller det på att bära av...i något skede barkar det åt helvete ska ni se.

Förlåta mina starka,fula ord i detta inlägg men känner att dom måste ut.

Vill inte ens tänka på hur det kommer att vara sen då man själv kommer att behöva hjälp....tror nog sen det inte mera finns en hjälpande hand inom vårdbranchen.....allt dras ner.

Det kommer vara Finland fullt med omkring irrande gamlingar som inte hittar hem...tragiskt.

Men vi får väl sen göra som dom säger i denna sång......

" Vi sätter oss i ringen och tar varann i hand...vi är en massa gamyler som tycker om varann " (och hjälper varann) "

Men i allt kaos så kom det ett glädjebesked.....damen ringde tillbaka på tisdagen två timmar efter vi pratat och sa att jag fick samma dag föra pappa en vecka till intervall boende... hoppade av glädje och den tunga oroliga känslan som spökade i kroppen var som bortblåst.

Nu  kan vi hela tiimet njuta av vår skidresa och pappa har det bra på boende denna vecka...slutet gott ...allting gott för denna vecka.....nu blir det sen och kämpa vidare med följande projekt...att på heltid få ett boende åt honom.

Så mycket som jag reser så har jag aldrig åkt Onnibus...så i morgon blir det premiär och till på det så skickade Angelica en bild att med K-plussa kort är det 20% på  dagsbiljetterna till skidliftarna....

Häng med till Himos via bloggen.